Hittade den här texten i en dagbok från många år tillbaka, kanske känner du igen dig?
Oj vilka starka krafter som finns i den känslan. Har låtit rädslan växa sig urstark inom mig och sakta men säkert låtit den ta över mer och mer av mig och till sist sitter jag i ett väldigt litet rum och försöker se ut som om jag planerat det här helt själv och frivilligt. Har samtidigt den starka känslan av att inte veta hur det gick till och hur jag hamnat här.
Graden av anpassning har skett successivt och liksom smygande. Har en bild av mig själv som modig och alltid kastat mig in i nya upptåg och jobb med öppna ögon och verkligen gått på och agerat utifrån lust och möjligheter. Visst har det alltid funnits ett visst mott av sund rädsla för att behålla omdömet och vara allert. Ibland och inom vissa områden har jag helt saknat rädsla och därmed omdöme och klivit på i ullstrumporna så stickor och strån rykt kring mig och har misslyckats och förlorat ordentligt.
Det är på det personliga planet och kring mina drömmar om jobb och framtiden med män som jag sakta men säkert backat in i ett litet trångt rum och anpassat mig till att avstå och hålla igen. Göra mig liten och så som jag tror att andra vill ha mig. Naturligtvis har min själ och mitt hjärta ropat på hjälp och gjort tappra och innerliga försök att få fart på mig och förflytta mig ut i livet och tillbaka på min egen väg.
Vet egentligen inte när jag började backa och hålla tillbaka, helt enkelt stänga ner delar av mig. Anar att den processen gått parallellt med att jag har öppnat upp och hittat in till hela mig och blivit medveten om mina möjligheter och om min samtid. När själen och hjärtat äntligen formulerade min längtan, dröm och visade mina kunskaper och begåvningar som är så fint anpassade till drömmen och det stod klar och tydlig varför jag är här så väcktes också rädslan att misslyckas att aldrig kunna nå dit hela mitt väsen skrek efter att få vara.
Mitt starka ego som byggt upp murar och försvar under många år klev in med stora steg och förmedlade att det är bättre att jag själv ser till att drömmen inte blir verklig än att några andra ska hindra mig och ge mig den smärtan av misslyckande. Om jag river sönder den själv kan jag styra smärtan och äger makten av att själv ha bestämt att och hur misslyckandet ska gå till.
Där rädslan bestämmer och råder kan kärleken inte finnas och frodas på, det är en naturlag, så platsen jag fanns på blev mindre och mindre kärleksfull främst mot mig själv men så klart också mot andra. Logiska, syniska, ironiska bortförklaringar och förklaringsmodeller sprang runt i min hjärna och försökte skapa en verklighet att finnas i.
Herregud vilket destruktivt tänkande och så länge det pågick innan själen till sist exploderar och kräver lusten och inspirationen att springa sig fri och ta över förståndet och hela mitt väsen på cellnivå.
Rädslan i sig är naturlig och hjälpsam i lagom doser. Det är sunt att vara lite försiktig när vi går på slak lina 500 meter över marken. Den håller oss allert och hjälper till att undvika farliga situationer både när vi anar dem på lånt håll eller när de dyker upp plötsligt och till synes från ingenstans.
Historiskt sätt och med evolutionens perspektiv så är det vi som lyckats överlevt alla tänkbara faror som funnits fram till nu och med stor hjälp av rädslan.
Det jag helt tappat bort mer och mer genom åren är att utmana rädslan och inte låta den få sista ordet. Att ha en sund balans mellan rädsla och action och fortsätta utmana rädslan och därmed öka min comfortzon mer och mer. Att låta lusten, inspirationen och intentionen få flöda fritt och tillsammans med bara en uns av rädsla för att behålla skärpan kliva in i nya områden och upplevelser och göra dem till det normala, flytta gränsen och omvandla det okända till välbekant, normalt och expandera det möjliga bortom…
Jag har under några år gått en sned kräftgång baklänges och rättfärdigat andras värderingar som viktigare än mina egna och anpassat mig och anpassat mig ner till en liten ledsen förvirrad och nästan bitter människa. Det var egentligen då jag vaknade till på riktigt när jag började känna känslor av bitterhet inom mig.
Första instinktiva känslan då blev att så vill jag inte leva. Kanske vill jag inte leva alls då. Det blev en himmelsk befrielse att komma fram till att det livet ville jag inte leva utan det måste dö. Jag kan aldrig dö men den verklighet mitt ego konstruerat var tvunget att dö. Vilken lättnad och befrielse när det stod klart att mina fejkade begränsningar inte fanns och jag kunde veckla ut mig igen till full storlek och låta min och universums energi komma samman och skapa både stillhet och magisk action.